I MORGON BITTI ÅKER JAG TILL MÖLNDAL FÖR ATT HÄMTAR HEM DENNA LILLA PRINSESSA. EN LÅNG, OCH VÄLDIGT JOBBIG, VÄNTAN ÄR TILL ENDA!

Må väl alla // Pia & Dansa & Hundra

Att få dela liv med en hund som Dansa är en ynnest, ett privilegium! När saker och ting faller på plats är det så stort och så mäktigt att det knappt går att beskriva. Hon fyller snart åtta år, tack och lov är det mycket som faller på plats nu.

Igår söktränade vi i Storvreta med Eva & Zaffran, Nina & Esther, Carina & Tonic och Kerstin & Xavi. Carina lade ut figuranterna (tre st. på 180 m. bana) och jag visste inte var de låg. Det blev alltså träningstävling av det hela. Dansa kämpade på som en hel karl och höll ihop mentalt, trots att hon nästan var helt slut fysiskt. Ofta kommer osäkerheten krypande tillsammans med den fysiska tröttheten, men inte igår. Jättebra, hon visade att hon kan jobba trots fysisk trötthet.

Bilderna nedan är fotade vid ett tidigare tillfälle.

Må väl // Pia & Dansa

Tid är ett märkligt fenomen. Samtidigt som längtan efter en valp har gjort det senaste året så långsamtgående och jobbigt, har tiden sedan Hundra äntligen föddes bara runnit iväg. Hon har nu hunnit bli fyra veckor, om två veckor skall jag åka och besöka henne och resten av gänget i Mölndal.

Konstigt nog har den euforiska/hysteriska känslan lagt sig och vardagen lunkar nu på som vanligt. Dansa och jag har startat letandet efter årets checkpoints för hittaut.nu. Hittills har det gått bra, men väldigt trist att de första 60 släppen nästan uteslutande berör Uppsalas stadskärna och parker.

Här kommer bilder på Hundra och hennes syskon.

Må väl alla // Pia & Dansa

MEN, när man inte har en sådan får man göra det bästa av situationen och köpa sig ett tält. Det är gjort och igår satte jag, med hjälp av Dansa, upp det.

Min oro att Dansa skulle bli rädd för tältet, kom snabbt på skam, hon tycker att  tältet är coolt. Helt klart. Min oro att det skall vara svårmonterat kom, tråkigt nog, inte på skam. Det ÄR svårmonterat. Trots det, och kraftiga vindbyar, fick vi (Dansa & jag) upp tältet. Även om det inte på långa vägar var ordentligt färdigmonterat är det helt perfekt. Precis så som jag ville ha det.

Må väl alla // Pia & Dansa

Belöning till tältmontörena - märgben och Smirnoff Ice...

...och här river vi ner det vi har byggt upp. Dansa är med på noterna som ni ser!  

Efter en tråkig påsk, med sjukdom, kom vi i igång hyfsat igår Dansa och jag. Vi var på en lång promenad och toppade det hela med ett upplet som gick finfint.

Dansa är en sådan glädjespridare för oss som känner henne. Jag vet att Dansa har lika mycket kärlek i sig som de flesta andra hundar har. Hon har bara (tråkigt nog) inte så många att slösa den på pga sin människorädsla. Men den som är ihärdig nog att vinna hennes hjärta, vinner det för all framtid. Ibland kan det vara lite påfrestande att bli älskad av Dansa, det är som att mängden kärlek / person spelar in. Hon blir helt galen och MYCKET fysisk i sina kärleksbetygelser, men vi har ju inte kunnat träna bort det. Från början för att hon var rädd för alla och nu när hon har börjat öppna upp har varken jag, eller offren, hjärta att korrigera. Tvärtom, för det mesta blir vi lika lyckliga som Dansa!

Hur halkade jag in på detta... jo det var rädslor jag tänkte på. I går kväll var Dansa inne i sovrummet där fönstret stod på glänt. Plötsligt kom hon ut därifrån skakandes i hela kroppen och bara skulle ner för trappen, men grinden var stängd. Uttrycket i ansiktet och ögonen var helt blankt, som hos en person med grav autism. Helt onåbar. Förstod snabbt att det var dags igen, för skotträdda hundars värsta mardröm... smällare. Tre dygn före vårkaständning var det läge för människor utan någon som helst empati, att få utlopp för sina märkliga böjelser.

Men, det finns bra motmedel (jag menar INTE mordmedel). Snabbt som attan ta bort det obehgliga. Stäng fönster och dörrar, är det raketer som syns måste man även täcka fönstren. I det här fallet var det smällare så det räckte att ta bort ljud och doft. Proppa öronen fulla med fetvadd och bjud på ett bra alternativ för hunden att fokusera på, när den börjar komma till sans. I Dansas fall funkar märgben bra och ett djupfryst sådant räcker ju länge också.

Många väljer att droga sina hundar vid nyår och Valborg, men jag tror att det här fungerar lika bra i många fall. Jag kan också tillägga att i normalfallet har Dansa redan vadd i sina öron när helvetet bryter ut. Det här kom så oväntat. En konstig sak med Dansas skotträdsla är att den är selektiv. Skott i skogen är fullkomligt normalt verkar hon tycka, likaså när Uppsala Garnison tokskjuter på övningsbanorna. Skott i lydnadssammanhang och smällare/fyrverkerier däremot kan hon inte hantera alls.

Idag har vi personspårat, med sisådärresultat. Fram till slutet kom vi som alltid, men av sju apporter fick vi med oss fem hem... Kul hade vi i alla fall!

Må väl alla // Pia & Dansa (med öronen fulla av vadd)

  Narkotikasök; Dansa ÄR fantastisk!

Fredagen den 13:e. augusti 2010 åkte jag & Dansa till Stabby för att lämna in bilen på verkstaden. Det blev en konstig, men inte oturlig, dag.

Eftersom det "bara" var en plastgrej som satt lös i underredet på bilen, som skulle fixas, gick Dansa & jag iväg på en promenad i omgivningarna, för att återkomma inom några timmar.

Stabby är verkligen fint, trots att det ligger så stadsnära. Park, äng och skog med möjlighet för de flesta att "komma ut lite". Vi gick en vandringsled när Dansa, som var framför mig, började krafsa i marken mitt i en stigförgrening. Jag lovar, mitt i en stigförgrening(?)! Det var något rött, och det låg nedgrävt, det var bara en liten del som stack upp. Svansa, som under en period hade fått svåra uppgifter med riktigt små (och väldigt väl dolda) föremål i uppletet, tyckte helt klart att just den här gången skulle vi satsa.

Så jag grävde med henne och vi fick upp en dunk med rött lock. I dunken fanns en påse som var fylld med gröngråa växtdelar. Där stod vi med en påse full med marijuana...

Jag kan lova att det var frestande att bara slänga bort det, hämta bilen och åka hem. Men det var inte ett alternativ. Bara några hundra meter från där vi gjorde fyndet finns en grundskola. Knark och barn går INTE ihop i min värld.

Så jag ringde civilnumret till polisen, och hamnade i telefonkö. En röst talade om att det var ca. 18 minuters väntetid. Jag tror att jag fixade ca. EN minut innan jag ringde 112 i stället.  Där blev jag tvungen att beskriva varför jag trodde att det var knark i påsen. Hur gör man det? Och hur beskriver man var man är, när man inte vet själv? Hur som helst ringde en polis (hundförare) tillbaka till mig och jag berättade att vi var nära Sverkerskolan, nu i efterhand vet jag att skolan heter Erikskolan. Sedan plötsligt var hela området invaderat av poliser, OCH där stod Dansa & jag i centrum. Två av poliserna var civilklädda och hade sina tjänstehundar med sig i bilarna (en rottweiler och en schäfer) och när jag bad dem att inte närma sig Dansa visade de full respekt. Sedan frågade en av dem om det var ok att han tog fram sin hund, och gick förbi Dansa (som vid det laget var uppbunden vid ett träd). Självklart sa jag, och schäfern fick ut och jobba lite. Konstigt nog markerade inte hunden då den gick förbi påsen, dunken och gropen i marken. Nästa varv fick schäfern mer hjälp, och då markerade han för knark genom att sätta sig.

Långt senare har jag fått det bekräftat att det var knark (eller "röka" som somliga uttrycker det) Dansa hittade. Dessutom tog inte verkstaden betalt för jobbet, det blev en gratisdag!!

Må väl alla // Pia & Dansa

... och våren är välkomnande. Idag gjorde Dansa ett kanonsök, så som hon gör ibland, helt utan att ifrågasätta. Det är trist att inte kunna tävla med henne, hon är en så duktig sökhund. MEN; vi tävlar alltid mot oss själva, och jag kan lova att resultaten bara blir bättre och bättre.

För mindre än en månad sedan såg det ut så här,

 nu är det barmark.

I Mölndal går allt åt rätt håll. Äta sova, äta sova, äta sova, äta sova, äta sova... och GÄÄSP!

 Må väl alla // Pia & DansA